Drömmar är kul

Jag drömde att jag blev en katt. Det var lite konstigt, tycker jag.
   Jag vet inte riktigt hur drömmen började, men jag tror att jag var på ett läger av något slag. Helt plötsligt var jag i skolan, men den låg bara några hundra meter hemifrån mig. Dock fortfarande i stan, vettefasen hur det gick till.
   Jag fick för mig att jag inte pallade äta skolmaten, så jag drog hem på lunchen. Vad jag åt la jag ingen vikt vid att komma ihåg. Att jag hade fått extremt stors biceps tog jag dock lite fasta vid. Det tyckte jag såklart var coolt, så det tänkte jag ta kort på. Mitt under fotandet fick jag ett sms från en kompis (som jag tror att jag var tillsammans med.. Men det var en blandning avhonom och Christian Bale, för man kan ju inte vara tillsammans med någon som inte är Bale, eller hur..?) som undrade om jag hade ätit, trots att jag var hemma. Intressant att jag inte tyckte det var konstigt att han visste att jag var hemma, eftersom han inte gick på skolan.
  Bilderna på mina steroidbiceps behövde jag av någon anledning lägga upp på youtube, för att kunna spara dem. Men nu ni, nu ska ni få höra. Datorn fick virus av det. Pang bom, död dator.
  Mitt i allt ihop hörde jag hur dörren öppnas och in kommer någon random kille från skolan. Det var jag inte så bekväm med så vi gick till skolan igen.
   Nu var det plötsligt kväll, och jag satt på en åsna. Vi hade tydligen fått för oss (jag och några människor jag tror jag gick i skolan med, eller så var de kompisar från lägret i början. Inte vet jag) att vi skulle dramatisera Jesu födelse. Jag var Maria och red på en åsna. Allt går bra fram till att jag och åsnan kommer fram till en backe, som jag känner igen från min resa till Gotland. Faaast min hjärna vill ju gärna överdriva, så den blev lite brantare (läs: typ sjuttio graders lutning) än vad den är på riktigt.
   Åsnan går nu, av någon anledning, på hjul. Och har inga bromsar. Det går fort och det är kullersten. Jag ramlar av och bryter nacken. HAHA, kan ni tänka vilken knäpp stämning det lär ha varit innan man faktiskt fattade att jag var död?
   Men nu ska ni få höra; jag var inte död. Inte heller kände jag av att jag hade brutit någon nacke. Jag mådde prima. Av någon anledning spelade jag med i alla fall, och först när jag låg i min pojkväns famn, som satt och tittade på resten av dramatiseringen (HAHA fatta att de fortsatte köra ändå!) visade jag tecken på liv. Jag typ, rörde lite på en hand eller så, så han var den enda som fattade att jag levde.
   Fram tills nu har jag varit människa, men av någon konstig anledning blir jag så småningom en katt. En gulorange, ganska fin katt om jag får säga det själv. Jag bor tillsammans med min pojkvän och han behandlar mig som en människa (detta måste ju vara jätteobehagligt från någon annans perspektiv, haha).
  Efter det här kommer jag inte ihåg jättemycket, bara fragment från lite här och var. Jag tyckte det var en rolig dröm (men på sina ställen lite läskig, faktiskt), tror ni den skulle göra sig som film? Jag hade lätt sett den.
   Nu har jag ont i ryggen och tänker inte ligga kvar och skriva, så jag önskar er en trevlig morgon. Hejsvejs!