Jag har jobb. Jag har häst. Hund. Jag har inte skadat mig på evigheter, känner inte särskilt mycket sug efter det heller. Väldigt sällan.
Saker går så jävla bra just nu. Okej, allt går inte great, har till exempel en häst som måste avlivas, men på det stora hela. Så jävla bra. Jag står på mig, vågar säga ifrån, vågar ta för mig. Katastrofer blir inte lika katastrofala längre, och ångesten är så mycket bättre. Det är helt enkelt så jävla bra just nu.
Men jag kan inte låta bli att sakna. Missförstå mig inte, jag trivs så bra med lugnet jag har nu. Jag älskar att ha det stabilt och inrutat. Men jävlar vad jag saknar mitt gamla liv ibland.
Det var hemskt. Inget gick att förutse, jag hade ofta sjuk ångest, jag skadade mig så jävla mycket. Men saker hände. Jag LEVDE (även om jag sällan ville det). Det spelade liksom ingen roll om jag råkade skära lite för mycket, om jag blev sårad lite för mycket, om jag ljög lite för mycket. Det var spännande och jag var på spänn.
Idag är det 30/3, näst sista mars. Om en månad är det valborg och som Uppsalabo betyder ju det en del. Eller ja, inte nu längre, men det gjorde för några år sedan. Alldeles för tidigt egentligen, men vad var inte det? Och vad är inte? Jag är 20 år gammal och har sambo och "barn" (närmsta jag kommer, mina barn kommer alltid ha fyra ben och svans) och festar inte. Dricker inte. Har få kompisar och de jag har träffar jag aldrig. Jag är bara på jobbet, i stallet eller hemma. Jag har blivit så jävla grå.
Trots att livet var skit saknar jag det. Trots att livet är bra nu. Jag är helt enkelt inte van vid det här. Jag är van vid ångest, skit, svek. Inte trygghet. kärlek och vuxenliv.
Jag älskar mitt liv, jag är stolt och jag trivs. Men ibland saknar jag skiten så jävla mycket.
Det var hemskt. Inget gick att förutse, jag hade ofta sjuk ångest, jag skadade mig så jävla mycket. Men saker hände. Jag LEVDE (även om jag sällan ville det). Det spelade liksom ingen roll om jag råkade skära lite för mycket, om jag blev sårad lite för mycket, om jag ljög lite för mycket. Det var spännande och jag var på spänn.
Idag är det 30/3, näst sista mars. Om en månad är det valborg och som Uppsalabo betyder ju det en del. Eller ja, inte nu längre, men det gjorde för några år sedan. Alldeles för tidigt egentligen, men vad var inte det? Och vad är inte? Jag är 20 år gammal och har sambo och "barn" (närmsta jag kommer, mina barn kommer alltid ha fyra ben och svans) och festar inte. Dricker inte. Har få kompisar och de jag har träffar jag aldrig. Jag är bara på jobbet, i stallet eller hemma. Jag har blivit så jävla grå.
Trots att livet var skit saknar jag det. Trots att livet är bra nu. Jag är helt enkelt inte van vid det här. Jag är van vid ångest, skit, svek. Inte trygghet. kärlek och vuxenliv.
Jag älskar mitt liv, jag är stolt och jag trivs. Men ibland saknar jag skiten så jävla mycket.
