Jag känner att jag behöver skriva ner det här nu. Jag skulle kunna skriva det i en av mina skrivböcker här hemma, men det vill jag inte. Jag vill att folk ska läsa det, jag vill berätta för människor varför jag tycker att jag är lika jävla bra som alla andra. Varför jag älskar mig själv.
Anledning nummer 1: Jag är född med precis samma förutsättningar som alla andra. Jag är skapad av en Gud som har gett mig samma möjlighet som alla andra. Jag är älskar och skapad av Gud, och därför älskar jag mig själv.
Anledning nummer 2: Jag hjälper alltid mina vänner till allra största mån. Jag ger upp ganska mycket av min tid bara för att hjälpa mina vänner och klasskompisar med olika saker, det kan vara att läsa igenom texter, förklara hur saker fungerar eller hjälpa till med uppgifter.
Anledning nummer 3: Jag står ut med att pendla flera timmar fram och tillbaka till skolan varje dag, trots att jag många gånger bara har velat lägga mig i en hög och tyna bort för att jag har varit så trött på allt.
Anledning nummer 4: Jag har slängt alla rakblad jag har (förutom de jag har kvar i mina rakhyvlar). Jag är helt slut med att skära mig, jag vill inte mer. Det är sjukt jobbigt att sluta med ett beroende, ni ska fan inte komma och säga att det bara är att lägga av. Jag har försökt i fyra år, men nu har jag för första gången slängt allt och jag är så jävla stolt över mig själv.
Anledning nummer 5: Jag har slutat pendla mellan att svälta mig själv och att hetsäta. Jag har äntligen kommit till den punkten där jag har börjat få stabilitet i mina matvanor och jag skäms inte längre för att jag äter.
Anledning nummer 6: Jag går igenom en helt otroligt jobbig behandling kallad DBT, där jag förväntas öppna upp mig helt inför inte bara terapeuter utan även andra patienter. Jag är på psykiatrins hus i Uppsala två gånger i veckan och kämpar otroligt mycket för att orka med skolan och resten av mitt liv ändå.
Anledning nummer 7: Jag gör allt jag kan för att träffa min farmor så ofta som möjligt. Jag brukar lyckas åka hem till henne en gång i veckan och den stunden är något av det bästa både hon och jag vet.
Anledning nummer 8: Jag anstränger mig hela tiden för att prestera så bra som möjligt i skolan, trots att jag får panikångestattacker och inte har någon ork till någonting praktiskt taget varje kväll. Det leder inte till raka A:n, men en blandning av A:n och B:n, och ett C.
Anledning nummer 9: Jag spelar flöjt varje måndag och försöker klämma in att öva under veckorna. Jag har fått två stipendium för mitt spelande, och dem är jag så himla stolt över.
Anledning nummer 10: Jag håller för det mesta god min i skolan för att inte dra ner stämningen bland mina vänner, och trots att jag inte alltid lyckas är det ofta jag kan dra på ett leende och bara hänga med i samtalet trots att jag helst bara vill gråta.
Anledning nummer 11: Jag försöker, trots socialfobi, vara med och hjälpa till med konfirmandverksamheten i kyrkan så mycket jag bara orkar, och har efter jul bara missat en kväll (bortsett från ett helgläger).
Anledning nummer 12: Trots att jag har pressade veckor klämmer jag in åtminstone fyra träningspass. Måndag morgon, tisdag kväll, torsdag kväll och söndag eftermiddag. Jag har inte satt något särskilt viktmål för året, men jag vill bli så stark och frisk jag bara kan bli innan den 31 december i år. Jag kommer såklart fortsätta efter det, men vi tar ett år i taget.
Anledning nummer 13: Sist men inte minst; jag kämpar som fan, varje dag, med min sjukdom. Varenda dag vaknar jag utan att veta hur jag ska må på bussen till skolan, hur jag ska må på lunchen eller på träningen på kvällen. Jag är aldrig medveten om hur mitt humör ska skiftas, men har ändå lyckats strida i mer än sjutton och ett halvt år. Jag stred mig igenom grundskolan där alla tyckte att jag var ett freak, där jag blev hotad och där jag fick höra att jag borde dö. Jag stred mig igenom många år av mobbing som jag blev utsatt för bara för att jag var annorlunda, och jag strider fortfarande varje dag trots att jag inte är med om den mobbingen nu. Jag har kvar alla mörka minnen, men jag är ändå så i helvete stark.
Jag är så stolt över att jag är jag. Jag är så stolt över att jag inte gav upp där för några år sedan när allt bara var svart. Jag är så glad över alla människor jag har träffat och som har hjälpt mig, och jag är så himla glad över att jag äntligen, ÄNTLIGEN kan säga att jag älskar mig själv.
MIg går det inte att krossa. Jag är starkare än många andra. Jag har gått igenom så himla mycket som inte är med på den här listan, och jag är fortfarande kvar. Jag har klarat så jävla mycket, och jag kommer klara så jävla mycket mer.
