Varför det är som det är, varför jag är som jag är. En gång för alla

Hej vänner, och förlåt för att uppdateringen är sämst. Jag är trött på att säga förlåt. Jag säger förlåt till allt, hela tiden. Skuldkänslor för allt. Nu tänkte jag, för att jag kanske ska kunna lätta på skuldkänslorna för i alla fall bloggen, berätta om varför allt är som det är. Det här är en lång text, men för den som vill veta är det värd läsning.

 Jag har aldrig fungerat som ni andra, mina vänner. Jag har alltid haft ett hett temperament, som har visat sig genom ibland helt oprovocerade raseriutbrott. Jag har ibland varit riktigt hyperaktiv, inte kunnat koncentrera mig. Det här fick mig att bli utstött redan i förskolan. Jag kommer ihåg en gång när vi skulle leka björnen sover. Jag var björnen, och var i en hyperaktiv period. Jag vet inte helt säkert vad jag gjorde, men larvade mig gjorde jag helt säkert. Hur som helst hade alla lämnat mig när jag öppnade ögonen för att det blev tyst. Till och med läraren som hade varit med och lekt med oss hade gått, ingen sa ett ord. Jag kanske inte visade något, men till och med idag gör det otroligt ont, trots att det var länge sedan och verkligen inte det enda jobbiga jag har fått stå ut under åren. 

  En annan sak jag tydligt kommer ihåg var när jag en dag, fortfarande i förskolan, verkligen ville berätta något roligt som hänt. Vad det var kommer jag inte ihåg, men jag var riktigt glad och exalterad. Jag gick fram till några av mina klasskamrater och sa "vet ni vad? vet ni vad?" med ett stort leende. De gick från att vara glada och skratta med varandra till att titta på mig med kalla, hårda ögon. "Nej", och så fortsatte de att skratta med varandra och låtsades att jag inte var där. Inte heller det var en egentligen stor sak, men det tog hårt på mig. Det gör också ont, även idag. 

  Det som fick mig att bli utanför var dock med ganska stor säkerhet mina vredesutbrott. Ingen av mina klasskamrater verkade vilja komma nära mig, och det kanske inte jag heller hade velat om någon annan betedde sig som jag gjorde. Men jag lovar er, jag kunde verkligen inte kontrollera det, det kan jag fortfarande inte. Jag kan för det mesta lägga band på mig, men ibland står jag och skriker, gråter och till och med sliter mitt hår i vrede. Jag kan inte hjälpa det, men jag önskar verkligen att jag kunde. 

  Låg- och mellanstadiet var överlag jobbigt. Jag hade några vänner som jag hade roligt med, men jag kände ändå en kyla, ett utanförskap. Kanske för att resten av klassen behandlade mig som en alien. Jag vet inte ens om de uppfattade det så, eller om de kommer ihåg det idag, men jag kände det tydligt. De ville inte prata med mig, det märktes tydligt. Jag kommer ihåg en till gång när något otroligt jobbigt hände. Det var på idrotten i kanske fyran, jag vet inte säkert. Oavsett när det var, var det jobbigt. Vi hade en stafett, och jag var sist ut att göra vad det nu var vi skulle göra. Jag kom sist eftersom det involverade att springa; något jag inte klarade av (jag klarar inte av det nu heller, jag fick för ett år sedan veta att jag har en sjukdom, eller vad man ska kalla det, som kallas vocal cord dysfunction. Det innebär, kort och gott, att luftstrupen snörper ihop sig vid stress så jag knappt kan andas in). När jag kom i mål, några meter efter alla andra, fick jag iskalla blickar av mina lagkamrater. "Det är alltid ditt fel". Den här meningen har följt mig varenda dag sedan dess. Det är alltid mitt fel. Oavsett vad. Det är mitt fel, allt. 

  Som att detta inte var nog började jag i femman lyssna på Tokio Hotel; helt fel för att passa in i min klass. Att jag gick sminkad som en panda var självklart inget som förde mig närmare mina kära klasskamrater. Vid det här laget hade jag dock några vänner som var likasinnade, så jag kände mig inte alldeles utanför.

  I sexan började jag förstå att något var fel, men jag intalade mig själv att det var helt normalt. Tonårsfasoner, hormoner. Humörssvängningarna var helvetiska, vredesutbrotten byttes till en del ut mot tystnad och mot att vända mig helt in i mig själv. I min nya klass hade jag fortfarande kvar vänner från femman, men jag började känna mig utanför ändå. Vi var tre, förstår ni, och tre brukar inte kunna hålla ihop särskilt bra.

  Jag tänker inte gå in alltför mycket på när jag gick i högstadiet, låt oss bara säga att jag blev ett ärende på BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, efter de två första åren. Jag umgicks med fel människor och ägnade mig åt fel saker. Jag lät mig själv bli ett vrak och jag är fortfarande inte över det som hände. Jag befarar att jag aldrig kommer bli bra från det. BUP tog mig inte på allvar och snart var jag ensam i min kamp igen.

  Jag började bli deprimerad, kan jag i alla fall berätta. Jag hade periodvis mina extremt positiva stunder, men de varade inte länge. För det mesta var jag djupt inne i mig själv, trots att jag kanske verkade närvarande. I tankarna var jag långt, långt borta, hela tiden. Jag fattade inte vad det var med mig, men det var som det var. Det gick upp och ner, hela tiden. Jag fattade ingenting, men självklart var det på något sätt mitt fel. Det är alltid mitt fel. Något hade jag gjort för att det här skulle plåga mig. Jag var väl inte lika stark som andra, som jag givetvis trodde kämpade med samma saker som jag. Jag var bara svag.

  När jag för ett år sedan började i gymnasiet tänkte jag att allt skulle få en vändning, att allt skulle bli bra. Jag skulle börja fungera ordentligt, jag skulle skaffa nya vänner (trots att jag vid det här laget hade fina vänner från grundskolan och från kyrkan, där jag sedan min konfirmation spenderar mycket av min tid) och jag skulle börja om i en ny stad. Och visst hade jag rätt till en viss del. Jag fick nya vänner, jag började stortrivas i skolan, vilket jag aldrig gjort förut, och jag började plugga i Uppsala, en stad jag verkligen tycker om. Men att jag skulle börja fungera var en förhoppning som inte höll. I början gick det bra, men snart föll allt igen. Hösten 2012 fick jag ett ganska grovt vredesutbrott på en medborgardialog där politikerna som stängde ner min skola (i höst kommer jag inte komma tillbaka till samma skola som jag började på för ett år sedan. Vi är flyttade, som boskap, till en helt annan skola) praktiskt taget skrattade oss i ansiktet. Jag ställde mig, efter dialogen, och grät och skrek på dem. Två vänner till mig höll i mig, annars hade jag kanske gått längre än skrikit att de kunde dö (det ångrar jag verkligen att jag sa, jag önskar inte att de dör. Jag önskar att de hade tagit ett annat beslut, men jag önskar inte död åt någon). Det var det första utbrottet på säkert två år, nu brast det. Dagen efter pratade skolans kurator med mig, och det skrevs direkt en remiss till BUP. Två veckor senare hade jag ett möte med två personer i Enköping, och ungefär en månad senare träffade jag en läkare. Det här, mina vänner, är snabbt. Första gången jag var ett av deras ärenden tog det ett halvår innan jag fick en tid. Äntligen blev jag tagen på allvar. Hos läkaren fick jag, till slut, efter alla dessa år, reda på något jag länge misstänkt. Jag är faktiskt inte frisk. Ni kanske kommer ihåg att jag skrev om det här i början av sommaren? Jag är faktiskt inte frisk. Jag har diagnosen Bipolaritet typ II, Humörssvängningar där depressioner är i majoritet.

  Kan ni tänka er att få en diagnos, efter att i många, många år, undrat vad fan det är för fel på en? Det är en otrolig lättnad, kan jag berätta. Men samtidigt lite konstigt. Jag är faktiskt inte som alla andra, jag fungerar faktiskt inte på samma sätt. Det är en konstig känsla.

  Hur fungerar en dag för mig, då? Lite sådär standard. För det första; jag kan aldrig veta hur jag kommer må om fem minuter. På den tiden jag gå från deprimerad till manisk, manisk till deprimerad. För det mesta varar perioderna mycket, mycket längre, men ibland får de spel och det går upp och ner flera gånger per dag. En stor del av min energi går åt till att överhuvudtaget fungera, för att inte bli för glad eller för ledsen. Därför försöker jag att alltid sysselsätta mig. Om jag bara sitter stilla funderar jag för mycket och jag blir helt snurrig.

  Förstår ni rädslan jag lever med, varje dag? Jag skulle kunna få en panikattack om en kvart, ligga och vrida mig i ångest och gråt och inbördes slagsmål med mig själv. Jag skulle kunna få ett ryck och gå ut och springa och hoppa som en tok. Jag skulle kunna börja gråta för allt och inget, skulle kunna skratta som ett psykfall. Kanske båda samtidigt, det har hänt.

  Jag lever i ständig rädsla att jag ska göra något jag inte borde göra. Det är en annan sak som gör allt det här så förjävligt; jag har INGEN kontroll. Jag sitter fast i min egen kropp, den lyssnar inte. Jag sitter därinne och måste slå, sparka och skrika på mig själv för att försöka återfå kontrollen. Tro mig när jag säger att jag inte är mig själv. Min kropp styrs inte på ett normalt sätt.

  Så snälla, förstå mig när jag säger att jag inte orkar uppdatera hela tiden. Min energi går åt till att hålla mig själv på benen, hålla mig till bra sysselsättningar. Och till er som undrar; JA, jag går på medicin. Men den fungerar inte, så jag kommer antagligen byta snart. Vi får se hur det går, jag kommer antagligen berätta, nu när jag har sagt allt det här. Och kaka till dig som har läst allt, förlåt för att jag kanske har tyngt ditt sinne med denna ganska dystra text. Förlåt. Nu ska jag gå och försöka sova, god natt mina kära vänner. Idag har ni fått veta en hel del om mig, trots att jag har valt bort att skriva om många saker. Och förlåt igen om jag har tyngt er, det är inte meningen. Jag ville bara förklara, en gång för alla, varför allt är som det är.