Igår var jag i Stockholm med min mor, det var mysigt. På förmiddagen hade jag förvisso ett möte med en läkare i Enköping och sedan drog vi till Solna för att gå på Svarta Katten (lajvbutik), men efter det drog vi in till Stockholm. Det var mycket trevligt att få spendera lite kvalitetstid med min mor, och det var väl trevligt att spendera pengar också, antar jag.. Men fan vad det svider. Jag har i alla fall blivit tusen brynjeringar i rostfritt stål, sex meter linnetyg, tre meter läderband, en pillerburk och snart en ny medicin rikare, så det är ju nice.
Jag vet inte riktigt vad jag ska förklara först. Ska vi börja med ringarna, kanske? Ganska enkelt, jag gör smycken. Kommer upp bilder och lite sådant senare någon gång, jag säljer dem om någon skulle vara intresserad (smyckena alltså, inte fotona).
Next up; linnetyget. Också ganska enkelt, jag ska sy en klänning! Jupp, jag ska sy och jag ska bära klänning. Två konstiga saker i en mening. Men jodå, jag ska göra det. Och varför ska jag göra det, kanske ni undrar? Jo, jag gillar att bära medeltida kläder (vilket detta kommer bli) och jag vill ha något att ha på mig nästa år på medeltidsveckan. Lätt att förklara, kanske svårare för er att greppa och acceptera. Inte vet jag! Läderbandet är till klänningens snörning, om ni undrar över det.
Pillerburken köpte jag på moderna museet i Stockholm, det ser ut som ett stort piller. Vem vill inte ha ett pillerpiller? Jag vill, i alla fall!
Medicinen, då? Jag träffade en ny läkare igår, Min gamla har gått över till att bara vara i Uppsala, så jag har inte henne kvar. Den här läkaren gav mig i alla fall ångestdämpande istället för Lamotriginet jag tog tidigare. Den förra fungerade ju inte, och han ville inte ge något mot just bipolaritet eftersom han inte riktigt visste om han kunde sätta den diagnosen på mig, själv. Det är lustigt, det där. Bara för att en läkare säger något behöver det inte betyda att de andra håller med. Men jag har en ångestdämpande medicin nu, i alla fall, som ska hämtas ut imorgon. Hoppas den kan hjälpa mig något, jag är trött på den här skiten. Och pillerpillret kommer till användning direkt!
Jag kan tyvärr inte berätta något upplyftande om mig; jag mår skit och jag vill helst bara göra saker hela tiden för att slippa stanna upp och tänka. För två dagar sedan gjorde jag något av det jobbigaste jag gjort på länge, kanske någonsin, och det tär på mig ordentligt.
Jag kan väl ta det ändå då, så ni slipper undra; jag och min pojkvän, som börjar jobba/studera för/hos försvarsmakten idag, och som kommer vara borta under resten av min gymnasietid, gjorde slut. Ni anar inte hur sjukt jävla ont det gör. Jag känner mig lite som en urtvättad trasa, ett asplöv och som en hög med aska på samma gång. Jag vill inte göra någonting, men samtidigt vill jag göra allt, bara för att slippa tänka. Jag vet att jag kommer klara mig ändå, jag vet att han kommer klara sig fint, och viktigast av allt; vårt avsked var fint och kärleksfullt, så det kunde ha varit mycket, mycket värre. Vi gjorde inte slut för att vi inte tyckte om varandra, så trots att det är slut känns det på något sätt fint. Men fan, FAN, vad ont det gör. Jag tänker inte berätta mer än så för er, men nu vet ni i alla fall. Puss och hej, vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar