Perfect darkness

De senaste dygnen har varit ett helvete. Ni anar inte hur ont det har gjort, hur mörkt allt har varit, hur mycket jag har velat sjunka genom jorden och bara sova tills allt blir bättre. Det har varit en ständig plåga, jag har knappt orkat stå på benen. Jag har försökt fungera, göra jobbet jag ska göra, men ni ska veta att det har tagit all min energi. Sömn är det enda jag har velat ha, det enda jag har längtat efter.

  Underskatta aldrig depression. De som lider av en faktisk sådan har det verkligen inte lätt. Det finns många som låtsas för att få uppmärksamhet, det vet jag, och därför kan det vara svårt att som utomstående veta om det faktiskt rör sig om riktiga grejer eller inte. Men snälla, underskatta inte hur illa en människa kan må. Den som aldrig har varit deprimerad vet inte hur jobbigt det är. Det är ett mörker utan slut.

  Jag försöker alltid att hjälpa om jag kan, men inte heller jag är perfekt. Jag kan inte alltid se allt, kan inte alltid märka. Men jag vet att när jag är där nere på botten kommer jag inte upp själv. Min energi tar slut bara jag tar mig ur sängen. Jag kan omöjligt dra mig upp, det är som att sitta fast i tjära. Kvicksand. Du kommer inte upp. 

  Den här gången var det annorlunda, på ett sätt. Jag har alltid blivit extremt, extremt trött. Jag har verkligen inte orkat fungera ordentligt, men den här gången gick jag in i stand by-läge. Jag slog av. Ni anar inte hur obehagligt och skrämmande det är att sitta fast i sin egen kropp, utan att kunna röra sig. Det. Gick. Inte. Att. Röra. Sig. Jag satt fast, och jag var själv. Jag var rädd. Jag ville röra mig, men jag kunde verkligen inte göra det, kroppen hade gått i baklås helt. Jag satt fast i en kvart medan paniken bara rev och slet i mig. Hela dagen var som att sitta inuti en robot, allt gick på automatik, men jag kunde i alla fall styra mig själv om jag verkligen försökte.

  Vänner, om ni märker att någon i er närhet behöver er, var där för dem. Till och med om det inte är någon nära er, hjälp dem. Till och med en främlings hjälp är bättre än ingen alls. Jag träffade en nu god vän på det sättet, hon satte sig bredvid mig på bussen och tröstade mig för lite mer än ett halvår sedan, när jag var helt uppriven. Hon räddade verkligen den dagen från att sluta i totalmörker. Hon kände mig inte över huvud taget men tog ändå hand om mig, för att hon såg att jag behövde det. Det betyder så himla mycket, att någon visar att den bryr sig. Snälla, visa att ni ser att något är fel. Ta er tiden att lyssna på vad personen har att berätta, och om det inte finns något att säga så var tyst. Erbjud en famn om det behövs, sitt bredvid om det behövs. Fråga hur de faktiskt mår. Lyssna på svaret. Det betyder så himla mycket. Det kan lyfta en helt dag, flera dagar. Det kan till och med rädda liv.