Jag blev ju riktigt sjuk för några veckor sedan, och efter det var det påsk, right? Vad gör man när man är sjuk och när det är påsk? Man äter.
Jag försöker hela tiden att sköta min mat. Jag försöker äta hälsosamt, jag försöker att faktiskt äta. Men ni anar inte hur jävla svårt det är.
Verkligheten slog ner som en bomb igår när jag tog på mig mina ridbyxor som i vanliga fall är för stora; nu satt de bra. Jag började må så jävla dåligt.
Jag försöker att inte bry mig, tro mig det gör jag verkligen. Jag tränar i vanliga fall mycket och kommer således gå upp i vikt. Jag vet det. Men det här är inte muskler jag har gått upp i den senaste månaden, det är fett.
När jag på riktigt tog tag i min ätstörning och försökte få bort den slutade jag räkna kalorier helt, jag har inte räknat på ett par månader nu. Jag vet att jag blir helknäpp av det. Men fan vad jag vill börja igen.
Ätstörningar är jävliga saker. De försvinner liksom inte. De ligger där och väntar på rätt tillfälle för att dyka upp igen; just nu är en sådan stund.
"Men ät bara, du vet att du inte är fet". Nej, jag vet att jag inte är fet, men jag KÄNNER mig fet. Jag tittar tillbaka på gamla bilder från när jag väger tio kilo mindre än nu. Jag längtar tillbaka till i somras då jag vägde åtta kilo mindre än nu. Jag vet att det var ohälsosamt men jag vill dit ändå. Just nu vill jag inte se mig utan kläder, än mindre låta någon annan göra det. Jag mår illa när jag ser att jag har fett på magen igen. Jag vill gråta när jag ser hur breda mina lår har blivit.
Just nu är saker inte särskilt muntra, kompisar. Jag har ätit ett halvt äpple och mår illa. Jag saknar mina höft- och nyckelben. Det går inte bra nu. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar