De senaste inläggen har varit mörka. Kanske inte rakt igenom, men jag har ändå känt mig nere varje gång jag har skrivit något här på senaste tiden. Jag ber om ursäkt för det, särskilt om det får er att känna er sämre till mods. Det är inte min mening att dra ner ert humör, men någonstans måste jag göra av mina känslor, och bloggen får vara den platsen ibland. Jag skriver en hel del på andra ställen också, det som publiceras här är långt ifrån allt. men aja, skitsamma, det är inte det det här inlägget ska handla om. Jag har bättre saker att skriva.
Jag har inte skrivit vad som hände för en månad sedan i klartext, men jag tror ändå att den som är intresserad lätt kan lista ut det utifrån mitt senaste inlägg. Om det mot all förmodan inte framgår så tydligt som jag tror; min pojkvän var otrogen mot mig. Flera gånger. Det krossade mig totalt.
Trots det här är jag idag inte ledsen. Jag är självklart besviken och ledsen över att vårt förhållande inte var det jag trodde, över att han ljög, över att han var respektlös och behandlade mig som skit. Men jag är inte ledsen. Jag ska förklara varför.
När jag skriver som jag skrev i mitt förra inlägg, att jag ska kämpa, och att jag ska fokusera på det som gör mig glad i livet osv osv, brukar det gå åt helvete. Det har det inte gjort den här gången, och jag vet varför. Varför det fungerar nu, men inte har fungerat förr. Det är egentligen ganska lätt och självklart, men det är samtidigt något som inte kan komma på beställning (tror jag..?). Det har helt enkelt behövt ta sin tid.
Varenda gång jag har blivit sviken, varenda gång jag har blivit lämnad i skiten, har jag skyllt på mig själv. Jag har letat efter fel i mitt eget beteende, hittat något obetydligt som egentligen inte har med saken att göra, och jag har hatat mig själv. Jag har inte insett att detta obetydliga inte har kunnat påverka situationen alls, utan har tagit det som självklart att det har varit mitt eget fel. Den här gången har jag inte tänkt så, jag har kommit över det.
Självklart är det viktigt att förstå om man har gjort något fel, men det är minst lika viktigt att förstå när det som hänt inte har med sitt eget beteende att göra. Det är inte alltid mitt fel. Denna insikt är den första anledningen till att jag inte är riktigt ledsen över det som hänt. Men det finns en, kanske ännu större anledning till att jag är glad över att detta har hänt (ja, jag kan till och med glädjas över det, trots att det är sorgligt).
För två veckor sedan gick jag till skolan, som vilken annan dag som helst. Det var otroligt fint väder, inte som vilken dag som helst. Jag hade otroligt bra musik i öronen (1900 - den minsta av segrar, för den som undrar), solen sken i mina ögon och snön gnistrade. Från ingenstans fick jag tårar i ögonen och det tjocknade i bröstet på mig. Vet ni vad jag insåg? Jag insåg, för första gången i mitt liv, att jag älskade mig själv. Att jag älskade hur jag var skapad, att jag älskade hur jag är. Jag älskade till och med min bipolaritet.
För er kanske inte det här är särskilt stort. "Vadå, det är väl inte så konstigt att tycka om sig själv ibland". Jo, det är det. För mig är det kolossalt stort. Försök föreställa er detta. Jag har aldrig tyckt om mig själv. Någonsin. Jag har alltid hittat otaliga fel, jag har alltid ställt mig skyldig till allt som hänt i min omgivning.
Det kommer självklart komma de gånger när jag inte tycker om mig själv även efter det här, men jag känner mig starkare efter den där morgonen. Jag träffade mitt ex för två dagar sedan, så sent som några timmar innan var jag nära att ställa in skiten för att jag trodde att jag skulle må dåligt av att träffa honom (vem hade inte, liksom?), men nej. Jag gick dit, och jag mådde bra. Då, direkt efteråt, och nu. Jag mår inte dåligt, för jag tycker om mig själv. Oavsett hur dåligt han behandlade mig kan jag trösta mig med att åtminstone jag själv står på min sida. Jag är kompis med mig själv. Jag är värd bättre än vad han kunde erbjuda, jag behöver inte sakna att ha honom som pojkvän.
Tidigare har jag varit beroende av de personer jag varit tillsammans med. Jag har sökt deras kärlek och stöttat upp mig själv på den. När vi sedan har gjort slut har jag förlorat all kärlek jag har (trott) att jag haft. I början kändes det så med det här också, även om det inte har varit lika illa som efter tidigare förhållanden.
Första gången jag läste citatet "Starta aldrig ett förhållande innan du älskar dig själv" tyckte jag att det lät dumt. Självklart kan jag älska en person utan att älska mig själv. Och jodå, visst kan jag det, men hur klokt är det att starta ett förhållande när jag mår som jag har mått varje gång det har tagit slut? Inte särskilt klokt.
Ärligt talat har jag tänkt sådär om det där citatet praktiskt taget varje gång jag har tänkt på det, fram tills nu. Nu när jag inser att det stämmer. Starta aldrig ett förhållande innan du älskar dig själv.
Det är är ett flummigt inlägg. Det är lite ryckigt och konstigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar ändå. Kan jag använda att jag är sjuk som argument för flummigheten?
Nu ska jag ligga och dega lite till, precis som jag har gjort hela dagen. Puss och hej, hoppas ni förstod något av det jag har skrivit här ovan. Hejsvejs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar