Den senaste veckans bergochdalbana

De senaste sju dagarna har varit den största bergochdalbanan på länge. I fredags fick jag reda på något som raserade hela min värld, något som ärligt talat gjorde att jag övervägde att lämna den här världen bakom mig. Jag tappade allt jag har kämpat och jobbat för under ett bra tag, jag blev sviken. Nertryckt i skiten, tvingad ner med huvudet under smutsvattnet. Jag kunde inte andas och när jag öppnade munnen fick jag den bara full av skit. Av svek. Av disrespekt. 

  Jag försökte tro på något som inte fanns, något jag innerst inne befarade hela tiden. Jag blev varnad men lyssnade inte. Därför fick jag skiten för en vecka sedan istället för långt tidigare. Jag är minst sagt arg på mig själv för att jag var så naiv. 

  Jag övervägde att ta mitt liv, i rädsla för världen. Jag blev så skrämd att den bästa utvägen jag såg var att avsluta min tid här. Jag ville aldrig mer bli så sviken, jag ville aldrig mer bli lekt med. Min tro på människor och särskilt en del av dem krossades totalt, och jag kände en sådan extrem sorg och rädsla. Jag har bara varit med om det här en gång tidigare, och även då kämpade jag mot mig själv i en fight om min egna vilja att leva. Men jag tog mig igenom det den där gången för flera år sedan, och jag bestämde mig för att ta mig igenom den här skiten också. 

  Jag ligger här idag, utan att kunna fortsätta sova. Klockan är 03.46 just nu men det kommer antagligen ta ett tag innan jag är klar med det här inlägget. Jag ligger här för att jag faktiskt bestämde mig för att fortsätta leva, för att jag inte vill att min familj och mina vänner också ska behövs lida för vad en person gjorde mot mig. För att det ska ligga på mina axlar istället för deras. 

  Skillnaden på den här gången och den för flera år sedan är att jag idag kan ta åt mig hjälp från mina nära. Förra gången höll jag det mesta inom mig, och hittills har ingen fått veta vad som egentligen hände. Den här gången är annorlunda, både tack vare mina vänner och även tack vare det faktum att jag har blivit starkare. Nu, en vecka efter det som hände, har jag till vissa delar gått vidare. Jag känner en saknad av allt som var fint, men jag har öppnat ögonen och ser nu att mycket inte var det. För mycket för att jag ska vilja kämpa för det nu. Jag mådde i grund och botten inte bra av det, och jag insåg det inte förrän nu. Ännu en skillnad från förr, då jag inte insåg det förrän långt senare. 

  Hela förra helgen var i misär, jag velade mellan att stanna och gå vidare, jag var rasande. Jag kände att jag höll på att gå under. Men vid en punkt vände det, när jag insåg hur jag egentligen mådde innan allt hände. Att det här faktiskt var bäst. I tisdags mådde jag nästan bra. Flera gånger har jag ramlat tillbaka och saknat, det var det som fick mig att skriva det här, nu. Jag behövde påminna mig själv om att jag egentligen mår bättre av att inte ha kvar det jag hade. Det behövs bara små, små saker för att ilningar ska gå längs ryggen och hela kroppen ska börja koka av panik, sorg och vrede. Jag kan inte säga att jag är helt över det än, men dessa stunder blir färre och färre. 

  Jag har en lång väg att gå, men jag går inte ensam. Mina vänner finns för att stötta mig, jag är starkare nu och jag inser att det inte var jag som gjorde fel. Det är inte mitt fel. 

  Igår eftermiddag kom jag hem från mina kompisar i Skövde, ikväll åker jag till Gotland. I början av veckan var jag hos en annan vän. På nyårsafton umgicks jag med två av världens bästa vänner. Hela tiden har jag haft kontakt med klasskompisar. 

  Jag är inte ensam. Jag har människor omkring mig som jag älskar. Alla ger mig stöd på många olika sätt, och jag tänker fortsätta kämpa för ett liv med dem.