Förut hade jag koll. Allt gick skit men jag hade åtminstone koll på var jag hade allting. Jag visste när allt gick upp och jag visste när allt gick ner, och jag visste hur jag skulle uppföra mig för att tagga ner.
Den som aldrig har testat förstår inte hur det är att inte kunna kontrollera sina känslor. Den förstår inte att det inte går att hålla käften, att det måste få utlopp på något sätt.
Jag börjar gråta för ingenting, jag är så lycklig så lycklig, men samtidigt så rädd så rädd. Jag vill berätta för hela världen om hur glad jag är, men samtidigt rasar hela världen samman trots att den aldrig varit stabilare. Jag är rädd för att tappa kontrollen helt. Jag orkar inte ta mig till skolan och skolarbetet som läggs på hög framför mina ögon gör att jag känner mig spyfärdig. Allt är helkaos och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag överdriver inte när jag säger att det här, det önskar jag inte ens min värsta fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar