Idag drog jag för första gången på länge täcket över huvudet och somnade om, när mamma kom och undrade om jag inte skulle upp snart. Idag gick det bara inte att gå till skolan.
Jag har haft problem med sömn många gånger förut, under högstadiet hade jag en period på runt ett halvår där jag knappt kunde sova alls. Jag är ganska vad vid det, men den här gången orkar jag inte mer. Jag har gått i några veckor och inte sovit mer än några timmar per natt. Det, plus en massa annan skit som finns i mitt liv, gjorde att jag inte tog mig till skolan.
Jag gillar inte att stanna hemma från skolan om jag inte är febrig eller så, jag gör verkligen inte det. Det känns som att jag är svagare än alla andra, det känna som att jag har gett upp. Jag brukar alltså alltid släpa mig dit ändå, trots att allt faller ihop. Men idag orkade jag inte.
Det är svårt att förklara något som är så invant för mig men så främmande för er. Vissa dagar tror jag inte ens att det är något annorlunda, just för att det känns så vanligt för mig. Då blir skuldkänslorna ännu värre, eftersom det känns som att ni genomlider allt detta ändå och klarar er fint, medan jag inte gör det. Det är förjävligt att vara ett psykfall.
Om en vecka ska jag träffa en läkare för att prata om mina sömnproblem. Förhoppningsvis kommer vi fram till en lösning. Min terapeut fixade tiden igår, efter att jag började gråta för att jag var så helvete trött. Jag gillar verkligen inte att gråta inför folk.
Dagen har jag, istället för att sitta i skolan, använt till att försöka sova, äta mackor med salami (ja, jag äter kött igen), binda böcker och jobba på min arkitekturuppgift. Bokbindandet var helt klart roligast, nu ska jag bara komma på vad jag ska använda den till.
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu, så jag ska sluta. Tänkte bara skriva av mig lite, och då blir ju bloggen lite fylld med nytt också. Aja, hejs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar