Sanningen

Sitter med en klump i halsen och en sten i magen, på bussen mot sjukhuset. Jag vet redan vad vi ska prata om, jag vet att det kommer bli tårar, skam. Varför tog jag inte med smink så jag i alla fall kan dölja det för tjejerna i skolan? 

  Jag vet att det kommer bli hemskt, för det är första gången jag berättar allt. Allt som hände förr. Allt som höll på att ta livet av mig. Men jag vet att det måste göras, annars kommer hon aldrig kunna förstå fullt ut varför jag är som jag är. Hon kommer kanske ändå inte att förstå, men det kommer i alla fall vara ett litet steg närmare förståelse. 

  Jag är rädd för att berätta. Rädd för hennes blickar efteråt. Rädd för vad hon ska säga. Men mest av allt kommer jag känna mig blottad, skamsen, sårbar. Jag kommer behöva riva murarna, ta av mig min mask, krossa skalet. 

     Jag är så jävla rädd.