Det är sommar. Jag har tagit studenten, kommit in på kursen jag har sökt till, vädret är fint även om det kunde ha varit lite mer sol. Jag går runt och har sommarlov eftersom jag sa upp mig från mitt jobb och jag tillbringar all min tid antingen med min hund eller med hästen jag rider. Det är bara ett problem; jag vill inte leva.
Förstå mig rätt; jag vill inte dö. Jag har ingen dödslängtan. Jag är bara så in i helvete jävla trött. Missnöjd. Den här delen av livet ska vara den bästa; spänningen inför vuxenlivet, ny lägenhet men världens bästa pojkvän, studenten(!!). Men det är det inte. Jag älskar min pojkvän, jag älskar min hund. Jag har en fantastisk häst som jag får rida så mycket jag vill, men jag är så oerhört less. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, jag vet att jag är kronisk sjuk och aldrig kommer bli normal, min rygg är helt fucked på grund av en jävla skolios och jag har till och med blivit allergisk.
Jag söker jobb men får en klump i magen varje gång. En till klump när de inte ringer samtidigt som jag är så jävla lättad. Jag går hemma samtidigt som jag bara vill jobba. Längtar tillbaka till stalljobbet samtidigt som jag är jätteglad över att vara därifrån. Bara att handla är en för stor uppgift, att jobba nu är omöjligt.
Det har blivit vana. Mathias sover och jag ligger sömnlös. Väcker honom för att jag är rädd att jag ska hoppa från balkongen. Funderar på om jag ska köra mig till akutpsyk men ångrar mig. Funderar på att ringa ambulans eller vad de nu åker ur med, men ångrar mig. Vill inte ödsla deras tid, det känns inte akut. Jag vill inte leva men det känns inte akut, jag är för lugn.
Det här är inget avskedsbrev, vad jag vet. Nu ska jag väcka Mathias och undra om vi ska åka in och sen ska jag ångra mig och till slut somna. Men jag behöver skriva av mig först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar