Du klarade dig bra innan honom

Nej. 

Han var min livboj

och nu är jag lämnad ensam på djupt vatten. 

Jag är inte redo att lära mig simma. 

Återfall är det värsta som finns. Armen brinner själen brinner allting brinner. 

Ångest ångest ångest 

Snart orkar jag inte mer

Tretton anledningar till att just jag är så jävla bra

Okej. Folk kommer tycka att jag är självgod. Dryg. Inte vet jag. Folk kommer i alla fall, med största sannolikhet, tycka att det jag skriver i det här inlägget på något sätt är fel. Men det är det inte, kära vänner. Det är inte ett dugg konstigt, dåligt eller fel att tycka om sig själv. Det är inte fel att vilja dela det med världen. 

  Jag känner att jag behöver skriva ner det här nu. Jag skulle kunna skriva det i en av mina skrivböcker här hemma, men det vill jag inte. Jag vill att folk ska läsa det, jag vill berätta för människor varför jag tycker att jag är lika jävla bra som alla andra. Varför jag älskar mig själv. 

Anledning nummer 1: Jag är född med precis samma förutsättningar som alla andra. Jag är skapad av en Gud som har gett mig samma möjlighet som alla andra. Jag är älskar och skapad av Gud, och därför älskar jag mig själv.

Anledning nummer 2: Jag hjälper alltid mina vänner till allra största mån. Jag ger upp ganska mycket av min tid bara för att hjälpa mina vänner och klasskompisar med olika saker, det kan vara att läsa igenom texter, förklara hur saker fungerar eller hjälpa till med uppgifter. 

Anledning nummer 3: Jag står ut med att pendla flera timmar fram och tillbaka till skolan varje dag, trots att jag många gånger bara har velat lägga mig i en hög och tyna bort för att jag har varit så trött på allt.

Anledning nummer 4: Jag har slängt alla rakblad jag har (förutom de jag har kvar i mina rakhyvlar). Jag är helt slut med att skära mig, jag vill inte mer. Det är sjukt jobbigt att sluta med ett beroende, ni ska fan inte komma och säga att det bara är att lägga av. Jag har försökt i fyra år, men nu har jag för första gången slängt allt och jag är så jävla stolt över mig själv.

Anledning nummer 5: Jag har slutat pendla mellan att svälta mig själv och att hetsäta. Jag har äntligen kommit till den punkten där jag har börjat få stabilitet i mina matvanor och jag skäms inte längre för att jag äter. 

Anledning nummer 6: Jag går igenom en helt otroligt jobbig behandling kallad DBT, där jag förväntas öppna upp mig helt inför inte bara terapeuter utan även andra patienter. Jag är på psykiatrins hus i Uppsala två gånger i veckan och kämpar otroligt mycket för att orka med skolan och resten av mitt liv ändå. 

Anledning nummer 7: Jag gör allt jag kan för att träffa min farmor så ofta som möjligt. Jag brukar lyckas åka hem till henne en gång i veckan och den stunden är något av det bästa både hon och jag vet. 

Anledning nummer 8: Jag anstränger mig hela tiden för att prestera så bra som möjligt i skolan, trots att jag får panikångestattacker och inte har någon ork till någonting praktiskt taget varje kväll. Det leder inte till raka A:n, men en blandning av A:n och B:n, och ett C.

Anledning nummer 9: Jag spelar flöjt varje måndag och försöker klämma in att öva under veckorna. Jag har fått två stipendium för mitt spelande, och dem är jag så himla stolt över. 

Anledning nummer 10: Jag håller för det mesta god min i skolan för att inte dra ner stämningen bland mina vänner, och trots att jag inte alltid lyckas är det ofta jag kan dra på ett leende och bara hänga med i samtalet trots att jag helst bara vill gråta. 

Anledning nummer 11: Jag försöker, trots socialfobi, vara med och hjälpa till med konfirmandverksamheten i kyrkan så mycket jag bara orkar, och har efter jul bara missat en kväll (bortsett från ett helgläger). 

Anledning nummer 12: Trots att jag har pressade veckor klämmer jag in åtminstone fyra träningspass. Måndag morgon, tisdag kväll, torsdag kväll och söndag eftermiddag. Jag har inte satt något särskilt viktmål för året, men jag vill bli så stark och frisk jag bara kan bli innan den 31 december i år. Jag kommer såklart fortsätta efter det, men vi tar ett år i taget. 

Anledning nummer 13: Sist men inte minst; jag kämpar som fan, varje dag, med min sjukdom. Varenda dag vaknar jag utan att veta hur jag ska må på bussen till skolan, hur jag ska må på lunchen eller på träningen på kvällen. Jag är aldrig medveten om hur mitt humör ska skiftas, men har ändå lyckats strida i mer än sjutton och ett halvt år. Jag stred mig igenom grundskolan där alla tyckte att jag var ett freak, där jag blev hotad och där jag fick höra att jag borde dö. Jag stred mig igenom många år av mobbing som jag blev utsatt för bara för att jag var annorlunda, och jag strider fortfarande varje dag trots att jag inte är med om den mobbingen nu. Jag har kvar alla mörka minnen, men jag är ändå så i helvete stark.

Jag är så stolt över att jag är jag. Jag är så stolt över att jag inte gav upp där för några år sedan när allt bara var svart. Jag är så glad över alla människor jag har träffat och som har hjälpt mig, och jag är så himla glad över att jag äntligen, ÄNTLIGEN kan säga att jag älskar mig själv. 

  MIg går det inte att krossa. Jag är starkare än många andra. Jag har gått igenom så himla mycket som inte är med på den här listan, och jag är fortfarande kvar. Jag har klarat så jävla mycket, och jag kommer klara så jävla mycket mer. 

Åh

Jag saknar sommaren så jävla mycket.
  Alltså, jag saknar sommaren som inte varit än. Jag saknar sommaren 2014. Man skulle kunna säga att jag längtar, men det känns mer som saknad än som längtan. Det är märkligt, men så är det.
  Jag vill ha varma sommarnätter. Jag vill ha bara ben, bara armar och varm luft i ansiktet. Jag vill sitta på en varm buss med varma människor till ett varmt land. Och jag vill ha två varma ögon mot mina. De är precis lika fina och trygga och bra året om, men på sommaren är de särskilt varma och fina och trygga.
  Jag vill ha långa diskussioner in på småtimmarna. Jag vill sitta och sjunga med mina fantastiska vänner, trots att jag egentligen inte alls kan sjunga och borde sitta tyst och låta dem sjunga själva, de som kan. Av någon anledning låter de mig sjunga med ändå, haha.
  Jag vill läsa bok efter bok efter bok. Jag vill skriva sida efter sida med prosa. Jag vill skratta, dansa och diskutera alla världens frågor och under, medan solen både går ner och upp framför mina och mina vänners ögon.
  Sommaren 2014, jag vill ha dig här nu.


Bilder från förra sommaren. De två första från världens bästa plats, med några av världens bästa människor, och den sista bilden är på en random, fin gammal kassaapparat.  

Konsten att ta hand om sig själv

De senaste inläggen har varit mörka. Kanske inte rakt igenom, men jag har ändå känt mig nere varje gång jag har skrivit något här på senaste tiden. Jag ber om ursäkt för det, särskilt om det får er att känna er sämre till mods. Det är inte min mening att dra ner ert humör, men någonstans måste jag göra av mina känslor, och bloggen får vara den platsen ibland. Jag skriver en hel del på andra ställen också, det som publiceras här är långt ifrån allt. men aja, skitsamma, det är inte det det här inlägget ska handla om. Jag har bättre saker att skriva.
  Jag har inte skrivit vad som hände för en månad sedan i klartext, men jag tror ändå att den som är intresserad lätt kan lista ut det utifrån mitt senaste inlägg. Om det mot all förmodan inte framgår så tydligt som jag tror; min pojkvän var otrogen mot mig. Flera gånger. Det krossade mig totalt.
  Trots det här är jag idag inte ledsen. Jag är självklart besviken och ledsen över att vårt förhållande inte var det jag trodde, över att han ljög, över att han var respektlös och behandlade mig som skit. Men jag är inte ledsen. Jag ska förklara varför.
  När jag skriver som jag skrev i mitt förra inlägg, att jag ska kämpa, och att jag ska fokusera på det som gör mig glad i livet osv osv, brukar det gå åt helvete. Det har det inte gjort den här gången, och jag vet varför. Varför det fungerar nu, men inte har fungerat förr. Det är egentligen ganska lätt och självklart, men det är samtidigt något som inte kan komma på beställning (tror jag..?). Det har helt enkelt behövt ta sin tid.
  Varenda gång jag har blivit sviken, varenda gång jag har blivit lämnad i skiten, har jag skyllt på mig själv. Jag har letat efter fel i mitt eget beteende, hittat något obetydligt som egentligen inte har med saken att göra, och jag har hatat mig själv. Jag har inte insett att detta obetydliga inte har kunnat påverka situationen alls, utan har tagit det som självklart att det har varit mitt eget fel. Den här gången har jag inte tänkt så, jag har kommit över det.
  Självklart är det viktigt att förstå om man har gjort något fel, men det är minst lika viktigt att förstå när det som hänt inte har med sitt eget beteende att göra. Det är inte alltid mitt fel. Denna insikt är den första anledningen till att jag inte är riktigt ledsen över det som hänt. Men det finns en, kanske ännu större anledning till att jag är glad över att detta har hänt (ja, jag kan till och med glädjas över det, trots att det är sorgligt).
  För två veckor sedan gick jag till skolan, som vilken annan dag som helst. Det var otroligt fint väder, inte som vilken dag som helst. Jag hade otroligt bra musik i öronen (1900 - den minsta av segrar, för den som undrar), solen sken i mina ögon och snön gnistrade. Från ingenstans fick jag tårar i ögonen och det tjocknade i bröstet på mig. Vet ni vad jag insåg? Jag insåg, för första gången i mitt liv, att jag älskade mig själv. Att jag älskade hur jag var skapad, att jag älskade hur jag är. Jag älskade till och med min bipolaritet.
  För er kanske inte det här är särskilt stort. "Vadå, det är väl inte så konstigt att tycka om sig själv ibland". Jo, det är det. För mig är det kolossalt stort. Försök föreställa er detta. Jag har aldrig tyckt om mig själv. Någonsin. Jag har alltid hittat otaliga fel, jag har alltid ställt mig skyldig till allt som hänt i min omgivning.
  Det kommer självklart komma de gånger när jag inte tycker om mig själv även efter det här, men jag känner mig starkare efter den där morgonen. Jag träffade mitt ex för två dagar sedan, så sent som några timmar innan var jag nära att ställa in skiten för att jag trodde att jag skulle må dåligt av att träffa honom (vem hade inte, liksom?), men nej. Jag gick dit, och jag mådde bra. Då, direkt efteråt, och nu. Jag mår inte dåligt, för jag tycker om mig själv. Oavsett hur dåligt han behandlade mig kan jag trösta mig med att åtminstone jag själv står på min sida. Jag är kompis med mig själv. Jag är värd bättre än vad han kunde erbjuda, jag behöver inte sakna att ha honom som pojkvän.
  Tidigare har jag varit beroende av de personer jag varit tillsammans med. Jag har sökt deras kärlek och stöttat upp mig själv på den. När vi sedan har gjort slut har jag förlorat all kärlek jag har (trott) att jag haft. I början kändes det så med det här också, även om det inte har varit lika illa som efter tidigare förhållanden.
  Första gången jag läste citatet "Starta aldrig ett förhållande innan du älskar dig själv" tyckte jag att det lät dumt. Självklart kan jag älska en person utan att älska mig själv. Och jodå, visst kan jag det, men hur klokt är det att starta ett förhållande när jag mår som jag har mått varje gång det har tagit slut? Inte särskilt klokt.
  Ärligt talat har jag tänkt sådär om det där citatet praktiskt taget varje gång jag har tänkt på det, fram tills nu. Nu när jag inser att det stämmer. Starta aldrig ett förhållande innan du älskar dig själv. 
  Det är är ett flummigt inlägg. Det är lite ryckigt och konstigt, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar ändå. Kan jag använda att jag är sjuk som argument för flummigheten?
  Nu ska jag ligga och dega lite till, precis som jag har gjort hela dagen. Puss och hej, hoppas ni förstod något av det jag har skrivit här ovan. Hejsvejs.

Den senaste veckans bergochdalbana

De senaste sju dagarna har varit den största bergochdalbanan på länge. I fredags fick jag reda på något som raserade hela min värld, något som ärligt talat gjorde att jag övervägde att lämna den här världen bakom mig. Jag tappade allt jag har kämpat och jobbat för under ett bra tag, jag blev sviken. Nertryckt i skiten, tvingad ner med huvudet under smutsvattnet. Jag kunde inte andas och när jag öppnade munnen fick jag den bara full av skit. Av svek. Av disrespekt. 

  Jag försökte tro på något som inte fanns, något jag innerst inne befarade hela tiden. Jag blev varnad men lyssnade inte. Därför fick jag skiten för en vecka sedan istället för långt tidigare. Jag är minst sagt arg på mig själv för att jag var så naiv. 

  Jag övervägde att ta mitt liv, i rädsla för världen. Jag blev så skrämd att den bästa utvägen jag såg var att avsluta min tid här. Jag ville aldrig mer bli så sviken, jag ville aldrig mer bli lekt med. Min tro på människor och särskilt en del av dem krossades totalt, och jag kände en sådan extrem sorg och rädsla. Jag har bara varit med om det här en gång tidigare, och även då kämpade jag mot mig själv i en fight om min egna vilja att leva. Men jag tog mig igenom det den där gången för flera år sedan, och jag bestämde mig för att ta mig igenom den här skiten också. 

  Jag ligger här idag, utan att kunna fortsätta sova. Klockan är 03.46 just nu men det kommer antagligen ta ett tag innan jag är klar med det här inlägget. Jag ligger här för att jag faktiskt bestämde mig för att fortsätta leva, för att jag inte vill att min familj och mina vänner också ska behövs lida för vad en person gjorde mot mig. För att det ska ligga på mina axlar istället för deras. 

  Skillnaden på den här gången och den för flera år sedan är att jag idag kan ta åt mig hjälp från mina nära. Förra gången höll jag det mesta inom mig, och hittills har ingen fått veta vad som egentligen hände. Den här gången är annorlunda, både tack vare mina vänner och även tack vare det faktum att jag har blivit starkare. Nu, en vecka efter det som hände, har jag till vissa delar gått vidare. Jag känner en saknad av allt som var fint, men jag har öppnat ögonen och ser nu att mycket inte var det. För mycket för att jag ska vilja kämpa för det nu. Jag mådde i grund och botten inte bra av det, och jag insåg det inte förrän nu. Ännu en skillnad från förr, då jag inte insåg det förrän långt senare. 

  Hela förra helgen var i misär, jag velade mellan att stanna och gå vidare, jag var rasande. Jag kände att jag höll på att gå under. Men vid en punkt vände det, när jag insåg hur jag egentligen mådde innan allt hände. Att det här faktiskt var bäst. I tisdags mådde jag nästan bra. Flera gånger har jag ramlat tillbaka och saknat, det var det som fick mig att skriva det här, nu. Jag behövde påminna mig själv om att jag egentligen mår bättre av att inte ha kvar det jag hade. Det behövs bara små, små saker för att ilningar ska gå längs ryggen och hela kroppen ska börja koka av panik, sorg och vrede. Jag kan inte säga att jag är helt över det än, men dessa stunder blir färre och färre. 

  Jag har en lång väg att gå, men jag går inte ensam. Mina vänner finns för att stötta mig, jag är starkare nu och jag inser att det inte var jag som gjorde fel. Det är inte mitt fel. 

  Igår eftermiddag kom jag hem från mina kompisar i Skövde, ikväll åker jag till Gotland. I början av veckan var jag hos en annan vän. På nyårsafton umgicks jag med två av världens bästa vänner. Hela tiden har jag haft kontakt med klasskompisar. 

  Jag är inte ensam. Jag har människor omkring mig som jag älskar. Alla ger mig stöd på många olika sätt, och jag tänker fortsätta kämpa för ett liv med dem. 

-

Jag tappar kontrollen hela tiden, vet inte vad jag lever för. Tjejerna i skolan har hjälpt mig fler gånger än de förstår, skulle jag tro. 

  Jag vet inte riktigt vad jag gör här, jag är så jävla vilsen. Jag har tappat fokus, jag har tappat gnistan. Så fort jag är själv ifrågasätter jag allt. 

Helvete

Ibland tappar jag all ork, och det händer allt oftare. Jag orkar fan inte ett skit längre, och det är så enervrerande. Jag förstör både för mig och för andra. Jag förstör allting och allt är mitt fel.

I'll spread my wings and fly away