-

Jag tappar kontrollen hela tiden, vet inte vad jag lever för. Tjejerna i skolan har hjälpt mig fler gånger än de förstår, skulle jag tro. 

  Jag vet inte riktigt vad jag gör här, jag är så jävla vilsen. Jag har tappat fokus, jag har tappat gnistan. Så fort jag är själv ifrågasätter jag allt. 

Helvete

Ibland tappar jag all ork, och det händer allt oftare. Jag orkar fan inte ett skit längre, och det är så enervrerande. Jag förstör både för mig och för andra. Jag förstör allting och allt är mitt fel.

I'll spread my wings and fly away

Sanningen

Sitter med en klump i halsen och en sten i magen, på bussen mot sjukhuset. Jag vet redan vad vi ska prata om, jag vet att det kommer bli tårar, skam. Varför tog jag inte med smink så jag i alla fall kan dölja det för tjejerna i skolan? 

  Jag vet att det kommer bli hemskt, för det är första gången jag berättar allt. Allt som hände förr. Allt som höll på att ta livet av mig. Men jag vet att det måste göras, annars kommer hon aldrig kunna förstå fullt ut varför jag är som jag är. Hon kommer kanske ändå inte att förstå, men det kommer i alla fall vara ett litet steg närmare förståelse. 

  Jag är rädd för att berätta. Rädd för hennes blickar efteråt. Rädd för vad hon ska säga. Men mest av allt kommer jag känna mig blottad, skamsen, sårbar. Jag kommer behöva riva murarna, ta av mig min mask, krossa skalet. 

     Jag är så jävla rädd. 

Totalkaos

Jag vet allvarligt talat inte vart jag ska ta vägen. Allt händer på samma gång och inte ett skit går åt rätt håll. 

  Förut hade jag koll. Allt gick skit men jag hade åtminstone koll på var jag hade allting. Jag visste när allt gick upp och jag visste när allt gick ner, och jag visste hur jag skulle uppföra mig för att tagga ner. 

 Den som aldrig har testat förstår inte hur det är att inte kunna kontrollera sina känslor. Den förstår inte att det inte går att hålla käften, att det måste få utlopp på något sätt. 

  Jag börjar gråta för ingenting, jag är så lycklig så lycklig, men samtidigt så rädd så rädd. Jag vill berätta för hela världen om hur glad jag är, men samtidigt rasar hela världen samman trots att den aldrig varit stabilare. Jag är rädd för att tappa kontrollen helt. Jag orkar inte ta mig till skolan och skolarbetet som läggs på hög framför mina ögon gör att jag känner mig spyfärdig. Allt är helkaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. 

  Jag överdriver inte när jag säger att det här, det önskar jag inte ens min värsta fiende. 

Skit, skit, skit

Idag drog jag för första gången på länge täcket över huvudet och somnade om, när mamma kom och undrade om jag inte skulle upp snart. Idag gick det bara inte att gå till skolan.
  Jag har haft problem med sömn många gånger förut, under högstadiet hade jag en period på runt ett halvår där jag knappt kunde sova alls. Jag är ganska vad vid det, men den här gången orkar jag inte mer. Jag har gått i några veckor och inte sovit mer än några timmar per natt. Det, plus en massa annan skit som finns i mitt liv, gjorde att jag inte tog mig till skolan.
  Jag gillar inte att stanna hemma från skolan om jag inte är febrig eller så, jag gör verkligen inte det. Det känns som att jag är svagare än alla andra, det känna som att jag har gett upp. Jag brukar alltså alltid släpa mig dit ändå, trots att allt faller ihop. Men idag orkade jag inte.
  Det är svårt att förklara något som är så invant för mig men så främmande för er. Vissa dagar tror jag inte ens att det är något annorlunda, just för att det känns så vanligt för mig. Då blir skuldkänslorna ännu värre, eftersom det känns som att ni genomlider allt detta ändå och klarar er fint, medan jag inte gör det. Det är förjävligt att vara ett psykfall.
  Om en vecka ska jag träffa en läkare för att prata om mina sömnproblem. Förhoppningsvis kommer vi fram till en lösning. Min terapeut fixade tiden igår, efter att jag började gråta för att jag var så helvete trött. Jag gillar verkligen inte att gråta inför folk.
  Dagen har jag, istället för att sitta i skolan, använt till att försöka sova, äta mackor med salami (ja, jag äter kött igen), binda böcker och jobba på min arkitekturuppgift. Bokbindandet var helt klart roligast, nu ska jag bara komma på vad jag ska använda den till.
  Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu, så jag ska sluta. Tänkte bara skriva av mig lite, och då blir ju bloggen lite fylld med nytt också. Aja, hejs

Gos

Stackars lilla kissemissen har blivit kastrerad idag, så nu ligger vi och är trötta. Söta lilla katten <3

(ja han sover alltid med nosen tryckt mot halsen eller bröstkorgen)

Lov

Äntligen, äntligen, äntligen är det lov. Jag har inte insett förrän nu, hur mycket jag faktiskt har längtat. Jag ska sova så himla mycket, ni inser inte hur mycket jag har längtat efter att få sova. Uh. Och jag ska umgås med finaste Sanna, det ska bli fantastiskt. Och jag ska fortsätta designa min lägenhet jag håller på mig på arkitekturen. Men nu, mina vänner, ska jag ändra om på bloggen. Puss!